0

Föda barn på en parkbänk. I december.

Elin skickade ett mail till mig i december med en bild på sig själv när hon och hennes nyfödda dotter ligger på den parkbänk.
Samma parkbänk hon just fött barn på.

Det måste ha varit hemskt?
Eller var det i själva verket häftigt?
Om det och mycket annat pratar jag och Elin om i säsongsavslutningen av Förlossningspodden.

0

Förlossningsdepression. Och liv.

Sandra kom till studion och pratade om sina förlossningsdepressioner och om när hon tillslut var tvungen att läggas in på psyket.

Vi kommer att prata om födande, amning och om hur marken kan försvinna under ens fötter men att man ändå är förälder och måste få saker att gå ihop.

Och om lyckan när det visade sig att en bebis i magen visade sig vara två…

Varsågoda – Sandra!

0

Där är han ju!

Det är så svårt att i en text eller en prata till ett avsnitt göra en berättelse rättvisa. Särskilt det här avsnittet som innehåller svåra känslor och upplevelser men tryggt berättat.

Men jag försöker (som vanligt) att berätta:

I det här samtalet kommer vi att prata om en tuff igångsättning, om att sitta ganska ensam utan besked, och om att känna besvikelse och lite panik över att inte kunna kontrollera sin kropp som är fullpumpad med mediciner.
Om fem långa dagar, om en tuff start och om en rädsla att ens barn har dött.

Det låter hemskt och svårt.
Och Delar av det var givetvis både hemskt och svårt.
Men det är så mycket mer.

När fina Eileen med humor, nyanser och skratt berättar om sin förlossning så är det inte så enkelt som att säga att det var en tuff födsel.
Födslar är ju väldigt sällan det ena eller det andra och sällan har det varit tydligare.

Så läs inte mina förklaringar utan lyssna till Eileen själv!

Glöm inte heller att lyssna på min nya serie “Föda barn – Så gör DU” som finns i Acast-appen. Första avsnittet av fem finns ute nu och handlar om att börja om från början i sina förberedelser och tankar kring födande. Jag vill att ni ska sudda ut en massa gamla sanningar om födande och skapa nya egna tankar.
Serien kostar 65kr och är lite som en ljudbok av och med mig.

0

Gåbordet, uppgivenheten och superrevanschen…

Sandra kom inte till min studio men jag kom till hennes och där pratade vi om hennes två förlossningar.

Vi kommer att prata om rädslan för att inte kunna bli gravid, att gå upp i vikt, och om en skittuff förlossning.

En förlossning som på pappret såg ut som att den gått bra, men som lämnade en känsla av att de nyblivna föräldrarna mest hade överlevt ett krig.
Men den andra förlossningen blev en helt annan upplevelse. En superrevansch.

Varsågoda – Sandra

0

SuperSara, mammakroppen, prolaps & marklyft…

Håll i er för nu ska vi prata om fingrar i fittan, snippan, fiffi eller slidan.
Om slidväggar, skam och urkraft. (Och råstyrka!)

För med det här avsnittet ville jag och Sara nämna saker vid dess rätta namn, berätta hur det fysiskt känns och vad en ”tyngdkänsla” efter en förlossning innebär.

Och vi ville prata om att man under promenader kan behöva stoppa in fingrarna innanför trosorna och putta tillbaka eller upp underlivet.

Och för dig som direkt blir rädd och tänker att det där låter läskigt eller jobbigt – Sara är precis den vi vill hålla i handen när vi pratar om sånt här för det blir ett roligt och befriande avsnitt. Och hoppfullt!
Givetvis kommer vi prata om förlossningar också. Två väldigt olika förlossningar.

Sen avsnittet spelades in har Sara hunnit föda en till liten skrutt som under intervjun låg i magen.

På hennes blogg kan ni (bland mycket) annat läsa om när Pim föddes.

Jag nås på forlossningspodden@gmail.com , på Instagram eller via Facebooksidan.

0

En förlossning, två perspektiv – del 2

Amanda kom till studion och berättade om sin förlossning.
I förra veckans avsnitt hörde vi hennes man Victor berätta hur han upplevde förlossningen och i det här avsnittet som skiljer sig ganska mycket från hans så berättar Amanda om sina upplevelser.
Vi kommer prata om en lång latensfas, hur skönt det var när hon rullades iväg på operation efter förlossningen och så kommer Amanda med en så otroligt fin och klok slutkläm.
Varsågoda – Amanda. En till president!

0

En förlossning, två perspektiv – del 1

I två avsnitt kommer vi att få höra två berättelser från en och samma förlossning.
Innan intervjun bestämde vi att gästerna Victor och Amanda som kom vid två separata tillfällen inte fick prata med varandra om intervjun.  Allt för att deras berättelser och erfarenheter inte skulle “samköras” utan skulle få stå för sig själva. Båda lika sanna och viktiga.

Först ut är Victor som kom till studion och berättade om sin upplevelse av när hans dotter föddes men också om den stora rädsla han bar på under graviditeten.
Ett modigt, roligt och ärligt avsnitt som handlar om stora rädslor, stora känslor och om när han och hans fru äntligen skrevs in på förlossningen efter ett par jobbiga dygn.

Jag ska också passa på att backa upp mina påståenden om män och hormoner. Jag upphör aldrig att förvånas över hur lite spridd kunskap det finns om det här, men också hur förvånade människor verkar vara över den här forskningen.
Det är inte långt så läs gärna hela.
(Och förbluffas över språkbruket och förvåningen i texten…)

 

0

Att avrådas från att föda vaginalt & om brandmansrycket…

 

I det här avsnittet pratar Alexandra om sin planerade kejsarfödsel, en förlossning hon gav tio poäng av tio möjliga.
Men också om önskan att fått föda vaginalt och oron när hennes son fick andningsproblem efter förlossningen. En oro som inte släppte och som gjorde att tiden som nybliven förälder blev jobbig.
Jag kommer ranta loss om barnmorskors arbetssituation, lära mig vad brandmansrycket är(!!) samt lära mig om en jobbig tarmsjukdom.
Allt detta och lite till.
Varsågoda – Alexandra!

0

Elefanten i rummet

Det här är inte en berättelse om en sfinkterruptur. 
Det är en berättelse om Sofias fina förlossning.
En fin förlossning som slutade med en fin son. Och, en sfinkterruptur.
Sfinkterrupturer skrämmer oss så mycket, men varför är det så laddat att ens prata om? Hur mycket vet vi egentligen och vill någon höra om en förlossning som (bland annat) innebar en sfinkterruptur?
Det här är ett avsnitt som jag lärde mig väldigt mycket av och ett avsnitt som handlar om vikten att bli omhändertagen och informerad. 
Och ett avsnitt som jag hoppas ska innebära att vi tänder lampan, vädrar ut och pratar om detta otroligt laddade ämne.

0

Det ska inte vara på kvinnors villkor

Jag ser Svt Opinion om planerade kejsarfödslar med någon sorts blandad skräck och sorg. Vanja Wikström berättar hur hennes förlossningsrädsla inte bara fick henne att vänta flera år med att skaffa barn, men också fick henne att söka upp en barnmorska flera år innan hon blev gravid för att vädra sin rädsla och söka stöd.
Ett stöd som helt uteblev och istället lämnade henne med en känsla av att vara tillknycklad och dömd.

Det pratas så mycket om risker med kejsarfödslar men bara de planerade kejsarfödslarna.
Då lyfts framtida konsekvenser, goda bakterier som barnet missar, den stora bukoperation det innebär och idén att kvinnor är ”gjorda” för att föda barn.

De argumenten tas aldrig upp vid akuta kejsarfödslar.

Är de kvinnorna inte gjorda för att föda barn? Och kommer deras barn inte ta skada av utebliven bakterieflora?
”Jo, det kommer de. Men det fanns inget val! Det var ett medicinskt nödläge, inte ett frivilligt val” tänker någon nu.

Varför tar vi det medicinska nödläget på så stort allvar men inte det psykologiska? Varför ses kvinnors rädsla för vaginala födslar som något så oerhört fånigt och tramsigt?

Sedan jag startade Förlossningpodden får jag mängder av mail varje dag. Det är lyckliga fina berättelser från kvinnor som fött på alla möjliga sätt.
Men det är också andra mail. Mail från kvinnor som chockats över hur ensamma och utsatta de var under sin förlossning. Som trodde att de skulle få stöd och sällskap under sitt födande men istället fick sköta sig själva medan stressade barnmorskor inte hade möjlighet att uppfatta deras behov.
Kvinnor med svåra förlossningsupplevelser som lämnats i ett chocktillstånd och som i 9 fall av 10 berott på att de känt sig övergivna och rädda, oavsett vilken väg barnet kommit ut. Trots att förlossningen ibland på ett medicinskt plan ser ut att ha varit en succé.

Jag har själv varit otroligt förlossningsrädd. En rädsla som jag idag, efter att både själv fött vaginalt och varit med som doula på ett antal födslar knappt minns.
Men där och då var den högst reell och närmast livshotande.
Och innan jag valde att föda vaginalt med en doula som ovärderligt stöd så fick jag löfte om en kejsarfödsel. Det var inte vad jag innerst inne ville men löftet lugnade mig och gav mig en känsla av att det var på mina villkor.

Och just där, att något är på kvinnans villkor, just där tror jag problemet ligger. För det ska inte vara på kvinnors villkor. Väljer kvinnor att ”skaffa” barn så ska kvinnor underkasta sig naturen på ett sätt vi i vårt samhälle aldrig någonsin annars gör eller kräver.
Att vi människor alltid dött av åkommor vi idag kan bota och att ingen ställer kravet att vi där ska underkasta oss ”naturen” gills inte som argument för då kommer den lilla flaggan ”men att föda barn är ingen sjukdom” upp.
Men att vara paniskt rädd är att betrakta som ett sjukdomstillstånd. Och att tvingas in i något som skrämmer en så är ett fruktansvärt sätt att börja sitt liv som förälder.

Jag önskar att alla kvinnor ville, vågade och hade stöd att föda vaginalt eftersom att jag tänker mig att det finns en massa fördelar med det. Givetvis för att jag har fantastiska erfarenheter och själv fick en underbar upplevelse.
Men, det finns en anledning till att jag hela tiden kursiverat ordet “jag”.
Mina erfarenheter, värderingar och förutsättningar är just det – mina. Och på samma sätt som jag vill bli respekterad för dessa måste vi se, respektera och sluta döma kvinnor med andra erfarenheter som gör andra val än vi själva.

//Emma
Feminist, doula, och Förlossningspoddare